Living Hanna

Ja, så har då två blivit tre. Om än bara tillfälligt. Den tredje herren är en kusin till Lack och Smog vid namn Scout (till vänster i bilden ovan). Scout är på tillfälligt besök över helgen för att vi ska träna lite tillsammans. Planen är att jag ska starta honom på prov till hösten och kanske även ett WT innan sommaren. Scouts husse är jägare så Scout har redan varit med på ett antal jakter under hösten och har skött sig riktigt bra. Det där med jaktprov däremot är inte husses grej, men eftersom det vore synd inte meritera en så fin hund tyckte han att det vore en idé att leja ut den biten. Hittills verkar Scout vara en lagom blandning av mina två egna pojkar. Lugn som en filbunke, men samtidigt snabb som en vessla. Kanske den perfekte labradoren? Risken är väl att jag inte vill lämna tillbaka honom. Påminn mig då om min tvåhundars-regel. Tre är nämligen en för mycket!

Den lediga dagen idag har ägnats åt trädgårdsfixande. Jag har länge varit inne på att fixa någon form av “väggar” till mitt trädäck. Dels som insynsskydd men också för att det ger en mer ombonad känsla. Efter att ha plöjt ett antal trädgårdsböcker och bloggar och tv-program har jag verkligen insett att det här med rumslighet är a och o även i trädgården. Idén var att ha långsmala, fyrkantiga betongkrukor med någon form av klätterväxt i som klättrar på armeringsjärn. Krukorna hittade jag på Rusta och armeringsjärn på Bauhaus. Givetvis var jag även tvungen att inhandla en gigantisk bultsax också! Armeringsjärn och bultsax verkar nämligen vara trädgårdsmästarens bästa vänner. Allt gick enligt plan tills jag hamnade  värsta hagelskuren på väg ut från Bauhaus. Genomblöt och iskall bestämde jag mig för att ändå inte ge upp utan fortsatte till Plantagen för att shoppa klätterväxter. Murgröna blev det som kompletterades med två mörkrosa klematis som förhoppningvis vill blomma vackert när det närmar sig sommar på allvar.

Jag passade även på att köpa hem lite sommarblommor. Fjärilslavendel som doftar oemotståndligt gott. Och så blev det en korg med uppstammat stjärnöga och hänglobelia. Nu kan sommaren komma!

Underbart är kort sägs det ju och det stämmer. SSRK Södra hade ordnat mock trial idag och det var tjugotalet deltagare som var sugna på att pröva lyckan. Personligen tycker jag att mock trial är en riktigt rolig tävlingsform. Det påminner om riktig jakt och det blir dessutom lite sådär lagom orättvist som det ska vara i tävlingssammanhang. Det räcker inte med en bra hund, utan man ska ha lite tur också. Sen är det ju förstås det märkliga fenomenet att bra hundar alltid tycks har mer tur än andra. Men det är ju en helt annan historia.

Vi drog startnummer 16 i lottningen så det blev en hel del väntan innan det var dags för vår första apport. Lack var helt till sig i trasorna och stressade mer än vanligt. Han brukar ha svårt att uppföra sig i större sammanhang med mycket folk och hundar, särskilt om det är händelslöst. Det är ju liksom vår akilleshäl. Men idag var han värre än någonsin tror jag. Pipet var påtagligt och jag funderade ett par tillfällen på att inte ens starta. Å andra sidan brukar han sansa sig när det väl gäller så jag valde att försöka. Det började en stunds väntan och Lack satt inledningsvis fokuserat och väntade tålmodigt och koncentrerat. Tiden kändes väldigt lång och jag insåg att det bara var tal om sekunder innan gränsen skulle vara nådd och pipet skulle komma. Vi fick i alla fall vår apport. En dirigering över kalhygget inte alls särskilt långt bort. Lack gick lite för långt ut och lyssnade inte särskilt bra på signalerna heller, men vi fick hem den där apporten i alla fall. Sen kom pipet och jag tittade på Birgitta som dömde och tänkte precis öppna munnen och säga att jag ville koppla och därmed bryta när hon förekom mig. Snipp, snapp, snut så var sagan slut alltså.

Vi stannade kvar och tittade på fortsättningen och fick därmed lite “gratis” passivitetsträning. Jag tror minsann att Lack taggade ner litegrann på slutet och det kanske är så att trägen vinner.  Av bilden ovan att döma var det en ganska mör herre som slappade i trädgården på eftermiddagen. Så jag får väl ta lite djupa andetag och träna lite på tålamodet jag med så kanske vi kan hitta ett sätt att lösa det här problemet. Även om det kan vara något av det tråkigaste i världen med passivitet. Faktiskt.

Stort grattis hursomhelst till Carina och hennes Max som kammade hem vinsten idag och därmed även en imponerade hög med priser!

Idag var det dags att ta bort stygnen och injicera kortison samt tuppkam i bogleden på Smog. Väntrummet på Malmö Djursjukhus är en upplevelse i sig. Det ena odjuret är vildare än det andra. Det skäller och det piper och nästan alla hundar är ute på promenad med sina ägare förtvivlat hängandes i kopplet. Jag konstaterar i det tysta att jag är väldigt tacksam för att ha en tyst, stillsam och lydig labrador som sussar gott på golvet trots allt stök och stim runt omkring. Det andra ser jag inte riktigt tjusningen med. Alls.

Nåväl. Smog fick sin injektion och jag fick lite mer rådgivning av Ole Frykman som är en alldeles fantastisk veterinär. Han förklarade att det marmorerade brosket troligen beror på att Smog levde ett väldigt stillasittande liv under sitt första levnadsår. Det var ju först vid ett års ålder som han flyttade hem till mig och inledde sin karriär som jakthund. Tråkigt förstås eftersom det troligen hade kunnat undvikas, men förhoppningsvis kommer inte det att begränsa honom framöver i livet. Vad gäller inflammationen så hoppas vi på att den ska gå tillbaka efter dagens kortison- och tuppkamsbehandling och dessutom hålla sig borta med hjälp av ett ganska omfattande rehabiliteringsprogram. Sen ska Smoggan vara fit for fight resten av sitt förhoppningsvis långa labradorliv. Återbesök igen om sex veckor.Vi håller tummarna.

Det var ju liksom egentligen inte meningen att jag skulle starta något jaktprov i vår. Men när A informerade om att det fanns en plats på dagens öppenklassprov blev frestelsen för stor och jag bestämde mig för att vara med. Lotten föll på Lack, eftersom Smog fortfarande är under rehabilitering. Träningsfrekvensen har varit si sådär under vintern och våren, så det blev till att intensivdamma av kunskaperna under veckan som gick.

Vi startade i sista paret tillsammans med en flattetik. Eftersom vi hade reservnummer fick vi börja. Inledde med dubbelmarkering på vatten som inte var några som helst bekymmer. Jag blev dock lite oroad av att Lack såg helt hjälplös ut vid avlämningarna och tog sig väldigt försiktigt ur vattnet. Ingen aning om vad det berodde på, men han brukar ju vara en torped på både utvägen och hemåt så jag kände inte alls igen honom. Nästa moment var en vattendirigering där svårigheten låg i att inte låta hundarna försvinna upp på land. Plättlätt sa Lack och simmade snällt dit matte pekade. Därefter fick vi vara passiva medan flatten genomförde motsvarande uppgifter. Svettigt med passivitet, men även det gick alldeles utmärkt. Vi fortsatte ut på fältet där vi fick två dubbelmarkeringar. Hjärtat i halsgropen på undertecknad när Lack gick förbi den första, men vände tillbaka och sökte fint i området innan han fick rätt på kråkan. Markering nummer två spikade han. Därefter var det dags för ett linjetag som egentligen inte heller var några konstigheter. Jag fick blåsa stopp och sedan övertyga lite om att det var vänster som gällde. Men i princip inga bekymmer med den heller. Sist men inte minst var det fältsöket. Vi hämtade två vilt och det var snabbt gjort. Därefter hämtade flatten två vilt. Vår tur igen och på tillbakavägen sköts ett skott och en kråka kastades nästan i huvudet på Lack som noterade det men inte gjorde någon större sak av det. Ytterligare några vilt hämtades och jag trodde att provet var över för vår del när jag fick veta att jag skulle skicka ytterligare en gång. Sagt och gjort. Lack gick ut och hittade ganska omgående en kråka. Jag hann nästan andas ut när jag inser att han vänder åt andra hållet och istället för att komma tillbaka till mig försvinner han iväg i ett buskage. En stund senare dyker han upp med en and i käften. Tack och hej leverpastej med det provet alltså. Nära skjuter ingen hare. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Och allt det där ni vet.

Suck. Stön. Pust. Och lite gnäll. Jag är supernöjd med hunden, men det är klart att jag är oändligt besviken. Allt gick som på räls och förstapriset var som i en ask. Domaren ansåg att Lack gjorde dagens bästa jobb fram tills… ja.. just det. Tror jag får trösta mig med ett glas vin och försöka glädjas åt alla fina kommentarer jag fick efteråt om hur fin hund jag har. Och jovisst, jag får väl erkänna det. Bara inte högt så han hör det – ikväll i alla fall.

Det var länge sen jag hade kameran framme. Inspiration och tillfällen har liksom uteblivit lite. I söndags kände jag dock suget igen och förevigade Julia och Hugo som var på besök denna härliga söndag med underbart vårväder. Notera särskilt Hugo “Zlatan Jr” Barbosa som redan vid 2,5 års ålder har den “rätta knycken” med bollen.

Det var en väldigt dämpad och lågmäld labradorpojke som jag hämtade i eftermiddag på djursjukhuset i Malmö. Smog var duktigt groggy av narkosen och sådär lagom road av att vara hemifrån utan matte. Och så tratten. Den dumma tratten som gör att man fastnar precis över allt man vill gå. Jag tror att Smog gärna vill att den här dagen ska vara ett minne blott.

Men artroskopin hade gått bra och det var ingen osteokondrit som tur var. Det fanns en lindrig inflammation i bicepssenans infästning mot bogbladet och troligen är det vad som orsakat hältan. Vad som orsakat inflammationen är förstås svårt att säga, men någon form av överbelastning/överansträngning bör det ha varit. Förhoppningsvis ska det läkas ut med en kur Rimadyl och en injektion med kortison och tuppkam om drygt två veckor. Och så ett ordentligt genomtänkt rehabiliteringsprogram från sjukgymnasten. Det fanns även en äldre broskdefekt, så även om brosket verkade felfritt nu så blir det även en dos Glucoflex under en 6-månaders period i förebyggande syfte. Det är inte gratis att ha trasig hund kan jag säga och jag är oändligt tacksam att jag har honom försäkrad.

Nu gäller det att hålla Smog Smoggelito kopplad i drygt en månad till att börja med. Ingen höjdare för en jakthund som är van att få sträcka på benen och jobba ordentligt flera gånger i veckan. Men om det är vad som krävs för att han ska bli en hållbar labrador i flera år framöver så är en månad inte så lång trots allt. Huvudsaken är att han blir bra!

Det ska erkännas att motivationen inte direkt var på topp inför helgens hundträningskurs för Jens Palmqvist och Sofia Larsson. En hund på antibiotika och den andre planerad för artroskopi i bogleden har inte direkt gjort susen för träningslusten. Men eftersom det var jag själv som dragit igång det här så var det liksom inte ett alternativ att inte fullfölja. Med facit i hand ångrar jag mig förstås inte en sekund. Det har varit en givande helg med mycket nya lärdomar, trevligt umgänge, god mat och faktiskt en rätt skötsam hund.

Veckan ägnades åt förberedelser och i fredags körde jag till Koholma, via ett besök i Vejbystrand för påskmiddag med familjen. Koholma är som gjort för hundträningshelger med fantastiska marker som bjuder på varierande terräng och många spännande utmaningar. Stort tack till Roland för att vi fick nyttja detta paradis! Jag hade väl i och för sig räknat med 15 plusgrader och kvittrande fåglar när jag planerade kursen i vintras, så lite snopen blev jag när jag vaknade på lördagsmorgonen och insåg att det snöade och var snorkallt. Men det finns ju inget dåligt väder utan bara dåliga kläder, eller hur! Fram emot eftermiddagen tittade sedan solen fram och stannade sedan även hela söndagen så på det stora hela får vi verkligen vara nöjda med vädret.

Både Jens och Sofia är väldigt pedagogiska instruktörer som är duktiga på att förklara och motivera utifrån ett praktiskt jaktperspektiv. Båda dagarna bjöd på välgenomtänkta övningar som blev lagom utmaningar för både hundar och förare. Det blir förstås en del väntan när man tränar i grupp. För egen del tycker jag bara det är positivt. Dels lär jag mig mycket på att se andra föra sina hundar och dels är det nyttigt för min egen hund som helst av allt vill att det ska hända något hela tiden.

För egen del hade jag stort utbyte av kursen. Eftersom Smog ska på artroskopi bestämde jag mig för att för en gångs skull köra Lack hela helgen. Det brukar vanligtvis sluta  med att jag tröttnar efter en halvdag eftersom vi har en tendens att irritera varandra till bristningsgränsen. På lunchen första dagen bestämde jag mig för att ge mig f-n på att få ordning på honom kring fötterna och i alla pauser. Det är främst då han har svårt att koppla av. Han ska hela tiden pilla med något eller någon hund eller vad som helst som inte innebär att han gör ingenting. Det gör mig sjukt irriterad, vilket förmodligen stressar honom ännu mer och så är den onda cirkeln igång. När jag sen ska skicka min hund så är vi redan så stressade och irriterade på varandra att jag har dåligt med tålamod och förtroende för honom samtidigt som han har slutat lyssna för länge sen. Ingen bra kombination alls alltså. Men efter en eftermiddags konsekvent korrigerande av oönskat beteende tyckte jag faktiskt märka en viss förbättring och särskilt under söndagen var vi båda på bättre humör och samarbetet flöt faktiskt på riktigt bra. Det finns klart massor att träna på, men jag har riktigt fina, raka linjer i min torped-hund som aldrig skulle backa för någon typ av hinder i terrängen och han är dessutom en duktig markör. Goda förutsättningar för framtiden – om vi bara lyckas hitta ett sätt att samarbeta istället för att gå varandra på nerverna.

Jag tror samtliga kursdeltagare var trötta och nöjda när vi avslutade igår eftermiddag. Frisk luft och koncentrerat lyssnande i två hela dagar tar på krafterna. Undertecknad stupade i säng runt 22-snåret efter god påskmiddag och några glas vin. Välförtjänt!

Inspirationen har återvänt tillsamman med dagsljuset vad gäller hundträningen. Det är rätt kul att kunna ta en vända efter jobbet med någon av hundarna. Snabb och effektiv träning. Korta pass med kvalitet. Just nu är det fokus på basic-övningar. Höger, vänster, ut och stopp i olika konstellationer. Och så vardagslydnad på det. Ordning och reda. I söndags tränade jag med B & B och båda hundarna skötte sig riktigt fint. Vi inledde med lite markeringar och Smog briljerade verkligen. Inga tveksamheter där inte och framför allt haltar inte det minsta. Sen körde vi dirigeringar uppför en brant backe. Först hela vägen upp och sen varierade vi med att stoppa på halva vägen och skicka höger/vänster. Inte alls så enkelt som vi trodde till att börja med. Tung backe uppför och “kan själv”-attityd på hundarna som givetvis hade tjyvkikat och trodde dom räknat ut övningen på förhand. Men vi fick styr på det med minsann. Sen bytade jag hund och även markområde. Lite fler markeringar och några enstaka dirigeringar senare gick vi tillbaka till den tuffa backen och gjorde om samma övning med nya hundar. Kul! Så nu ska det bokas privatträning för A Carlsson. Uppsträckning behövs av både hundar och hundförare. Sen får vi ser hur långt det räcker!

Och även på den egna träningsfronten är det fullt ös. Tror inte jag tränat så många pass i hela livet som jag hunnit med detta året. Härlig känsla att vara inne i ett “flow”. Igår var det Body Combat som är absoluta favoriten! Tiden går jättefort och jag menar att man blir from som ett lamm efteråt. Helt urladdad i hela kroppen. Dessutom är alla instruktörerna riktigt bra och det gör ju sitt till. Idag var det egentligen träningsfritt, men jag tog med mig en hund ut och joggade 4km. Det gick fortare än vanligt för satan vad kallt det var ute – ville verkligen hem till bastun och värma mig. Imorgon blir det Body Combat igen om jag får en plats på passet. Annars får jag kanske “nöja mig” med IW. Det är skön, hjärndöd träning där man också blir fullkomligt genomsvettig. Nya pjucks har jag skaffat mig idag för inomhusträningen. Det blev ett par lätta, fina skor från Reebook (Real Flex). Vilka löpardojor jag ska investera i är fortfarande oklart.

Strålande vårsol väckte uppenbarligen liv i hundträningsnerven idag. Redan efter frukost fick två svarta, överlyckliga labradorer följa med ut för lite apportering. Eftersom det var ett tag sen sist körde vi enkla men nyttiga övningar. Började med att lägga upp en låååååång linje med flera dummies som Lack och Smog fick turas om att hämta. Arbetsviljan var det verkligen ingen brist på och de for iväg snabbare än blixten. Näsan verkade dom också ha med sig båda två. Flåset däremot är det lite si sådär med efter en lång vintervila. Därefter körde vi några enkla dirigeringar för att konstatera att tecknen inte alls sitter kvar från förra säsongen. Kanske inte helt oväntat. Därefter trampade vi hemåt igen för lite trädgårdsröj och en god kopp kaffe i den värmande solen.

Eftermiddagen spenderades i Ystad och efter att ha storhandlat på ICA Maxi blev det till att prova ett nytt LCHF-recept – nämligen LCHF-frallor.

Jag hade inte tillräckligt med pofiber hemma så jag ersatte med lite kokosmjöl. Och istället för vallmofrön hade jag sesamfrön på toppen. Och så blandade jag i lite grovhackade hasselnötter i degen. Resultatet blev riktigt lyckat! Supergott att äta varma med smör och nått gott pålägg. Rekommenderas verkligen! Kanske inte lika smarrigt som “riktigt” bröd, men absolut ett mycket trevligt alternativ.

Nu blir det utfodring av hundar innan jag ska lägga mig på sofflocket och kolla på det tredje avsnittet av Kontoret. Räknar kallt med ett par riktigt högljudda skratt.

Jag har befunnit mig i en längre tids bloggdvala. Mörkret och kylan kan uppenbarligen paralysera den mest hängivna bloggerskan. Åtminstone i samband med all röra som varit. Röra som det inte kommer att redogöras för här, men kort och gott har jag städat ut en del människor som inte förtjänar att få vara i mitt liv. Å andra sidan har det tillkommit en del nya istället. You win some, you lose some helt enkelt!

På hundträningsfronten är det fortfarande stiltje. Smog är halt till och från. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att han får nöja sig med dötrista koppelpromenader. Får hoppas att det går över innan provsäsongen startar. Om det nu ens blir några provstarter iår. Inspirationen är verkligen inte på topp och jag funderar på om jag överhuvudtaget ska fortsätta med apporteringsträningen. Men, sannolikheten är väl rätt stor att suget kommer tillbaka i takt med vårens intågande. Vi får se helt enkelt.

Fokus ligger just nu på min egen träning istället. Efter drygt 1,5 år av återkommande infektioner och influenser är inte direkt konditionen på topp och strax innan årsskiftet bestämde jag mig för att råda bot på det. Sedan dess har jag hunnit med 20 träningspass, varav de allra flesta på gymet i Vellinge. Det varierar mellan att stå BodyCombat, Indoor walking och Piloxing på schemat och jag gillar det. Jag har verkligen inte varit någon träningstjej någonsin, men just nu är jag inne i ett flow och tänkte liksom köra på så länge den känslan finns i kroppen. Igår gjorde jag en avstickare med en joggingrunda på 4 km. Lack fick hänga på och var väl sådär nöjd med att behöva trava i monotont halvtempo hela vägen. Men, det är karaktärsdanande även för en egensinning labrador att jogga i vårsolen. För det är minsann vår nu! Väderleksprognosen säger plusgrader och sol hela veckan. Underbart! Dessutom är det ljust på morgonen när man vaknar. Det finns hopp!

Jag är dessutom väldigt disciplinerad just nu med kosten och äter LCHF varenda dag. Förrförra veckan var ett bakslag med magsjukan från helvetet, men förutom det har jag hållit mig inom ramarna hela året. Och jag mår så mycket bättre! Jag är flitigare med den egna matlagningen, vilket innebär att jag provar nya och roliga recept och därmed äter godare och mer varierad mat. Den stora fördelen med LCHF tycker jag är att det är så lätt att inte småäta. Det är inga problem att tacka nej till fika eller undvika att äta allt det där onödiga som jag annars kan proppa i mig på en dag. Dessutom är det så att känslan av att ha makten över sin egen kropp och inte falla dit för frestelser är större än njutningen av godis och kakor. Det känns på kläderna att det försvunnit något kilo, men jag har inte ställt mig på vågen. Kläderna säger mer tycker jag. Förhoppningen är att hålla ut åtminstone februari ut, men sannolikt även mars. Sen kanske det går att göra lite små undantag, beroende på resultaten. Beach 2012 är närmare än man tror!